I äldre tid hände det ibland att man gifte sig med mer eller mindre avlägsna släktingar, i regel för att behålla gårdar och egendom inom släkten. Det fanns dock vissa släktskap som ingick under kategorin "förbjudna led", och ett av dessa var kusinskap. Sveriges rikes lag anno 1734 stadgade klart och tydligt att "Syskonebarn måge ej taga hvarannan til ächta; utan Konungen gifver ther lof til" (Giftermålsbalkens II kap, 3 §). Ett av de brudpar som erhöll kungligt tillstånd att ingå äktenskap var min farfars morfars farföräldrar, den nyligen myndige drängen Per Jönsson (1816-1874) och hans kusin, pigan Anna Catharina Andersdotter (1815-1864). Bröllopet hölls i april 1837 i Raus socken utanför Helsingborg, och hade föregåtts av lysning en månad tidigare, sedan brudparet "Såsom Syskonbarn hade [...] till sitt giftermål erhållit Kongl. Majts nådiga tillåtelse d. 10 Febr. 1837", som lysningsbokens formulering lyder. Det kungliga brevet finns ännu bevarat bland lysnings- och vigselbokens bilagor:

b2ap3_thumbnail_37033_10151681410702845_1753557173_n.jpg

"Kong. Maj:t Vill, uppå af DomCapitlet i Lund gjord underdånig anmälan, härigenom i nåder tillåta syskonebarnen, Drängen Per Jönsson och Pigan Anna Andersdotter i Rå af Helsingborgs Pastorat, att med hvarandra ingå ägtenskap, så framt annat laga hinder, än omförmäldte deras skyldskap, dervid icke möter. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder. Stockholms Slott den 10 Februarii 1837. Carl Johan.". Den 4 mars antecknade domkapitlet kort i protokollet att "Nådig tillåtelse att med hwarandra ägtenskap ingå har Kong. Maij:tt meddelat följande syskonebarn", och den 21 april gifte sig Per och Anna. 

b2ap3_thumbnail_207209_10150227762432845_647880_n.jpg

Detta kusinäktenskap var dock bara toppen av ett isberg. De båda kusinernas släkter i Rönnebergs och Luggude härader hade nämligen flätats samman i över hundra år, och till slut blev det väldigt trassligt. Håll i er nu: brudgummens mormors bror Nils Jacobsson hade gift sig med Bengta Staffensdotter, vars faster hade varit gift med nämnde Nils Jacobssons far Jacob Assersson i första äktenskapet - Bengta Staffensdotter blev alltså svärdotter till sin fasters förste make. Jacob Asserssons dotter Kjerstina Jacobsdotter fick i sin tur tillsammans med Per Olsson dottern Pernilla Persdotter, som gifte sig med Jöns Staffensson, vars tidigare nämnda syster Bengta Staffensdotter alltså var gift med sin tillkommande svägerskas morbror. Kjerstina Jacobsdotters make Per Olsson hade dessutom från första äktenskapet dottern Hanna Persdotter, vars svärmor Catharina Henriksdotter var nästkusin med Kjerstina Jacobsdotters far Jacob Assersson - Hanna Persdotters styvmors far var alltså nästkusin med sin dotters styvdotters svärmor. Kjerstina Jacobsdotters dotter Pernilla Persdotter fick slutligen tillsammans med den tidigare nämnde Jöns Staffensson en son, Per Jönsson - alltså brudgummen som gifte sig med sin kusin 1837.

Släkten är värst, som man brukar säga?

 Det lönar sig ofta att diskutera sin forskning och sina ”stopp” med andra forskare.

I många år reste jag och några vänner flera gånger varje år till Ramsele och tillbringade några intensiva dagar med att dyka in i mikrokortens värld på Svar-huset. Eftersom jag ännu inte lärt mig dricka kaffe brukade jag hoppa över för- och eftermiddagsfikat och ägnade mig i stället åt att forska. Under fikat en förmiddag beklagade sig en forskare, Ann-Marie, över att en person i husförhörslängden bara angavs vara född i ”Södermanland”. Min väninna tipsade henne om att jag forskat mycket i just Södermanland och att jag kanske kunde hjälpa henne.

Ann-Marie frågade mig så om jag kände till någon släkt Hellström från Södermanland. Jag svarade att det givetvis finns rätt många släkter med namnet i fråga men att jag främst hade ägnat mig åt två, en från Björkvik och en från Vadsbro. Personen hon var intresserad av hette David Hellström, vilket inte lät bekant.

Medan Ann-Marie knallade iväg efter sin dator plockade jag fram en söklista över alla med namnet Hellström i min databas Min blick föll på mina kusiners fm ff ff far, Simon Nilsson Hellström från Herrgölet i Björkvik.

b2ap3_thumbnail_Simon-Hellstrm.jpg

Födelsenotis 1742, Björkvik C:3. Bild från Arkiv Digital.

Det visade sig att Ann-Marie blandat ihop far och son. David Hellström hette sonen till hennes gäckande sörmlänning, som, givetvis, hette Simon. Han var född 1742, samma år som ”min” försvunne Simon, hade samma yrke och dök upp i Uppland samtidigt som ”min” Simon försvann från Bälinge. Vi insåg snabbt att vi hade varsin halva i hans liv, jag från födseln tills han försvann spårlöst, och Ann-Marie från att han dök upp i Uppland till hans död 1802.

b2ap3_thumbnail_Simon-Hellstrm-Biskopskulla-AI4-1800--14-sid-12.jpg

Hfl Biskopskulla AI:4 (1800- 13), sid 12. Bild från Arkiv Digital.

Hade vi inte funnit varandra i Ramsele hade Simons fortsatta levnadsöde ännu varit okänt för min del, och hans ursprung likaledes för Ann-Marie. Så prata alltid om din forskning med andra – du vet aldrig vem som sitter inne med lösningen!  

I går kväll bänkade jag mig för säsongspremiären av den svenska TV-serien SPÅRLÖST - ett obligatorium sedan många år. Det är fortfarande spännande att se alla dessa starkt motiverade adoptivbarn på jakt efter sina föräldrar, syskon eller andra släktingar, som kan ge dem lite av de ting vi "vanliga" människor uppfattar som självklara: ett släktsammanhang, en förhistoria, känslan av att likna någon och tillhöra en grupp. 

Stora delar av programmen i denna populära TV-serie liknar varandra, det är ju ett s.k. "format" man följer. Först lite bakgrundsinformation, så en intervju med huvudpersonen om varför han eller hon vill ge sig ut på den här resan. Så kommer själva sökandet i fjärran land, där misslyckanden och besvikelser verkar vara en återkommande poäng. Trilskande myndigheter, sekretessregler och bristande folkbokföring sätter käppar i hjulet, men till sist lyckas man alltid hitta fram till den borttappade familjen. Denna del verkar ofta lite konstgjord eftersom den naturligtvis genomförs för effektens skull. Självklart har man ju redan hittat personerna i fråga, annars skulle man ju inte ge sig ut med hela film-teamet. Kanske skulle det kännas mer äkta om man i stället fick följa själva sökandet på plats, med hjälp av lokala släktforskare och detektiver, för att först därefter plocka in huvudpersonen? 

Så gör man faktiskt i de engelska och australiska versionerna av samma programidé; Long Lost Family och Find my Family. Där presenterar man huvudpersonerna och berättar om bakgrunden till att familjer splittrats, en far eller mor försvunnit, syskon förlorat varandra genom adoptioner o.s.v. och går sedan direkt på upplösningen. I England sker detta ofta genom brev, i Australien genom inspelade vittnesmål och uttalanden på en IPAD. 

Sedan tar tår-festen över, såväl i de svenska och danska som i de engelska och australiska programmen. Kramar och gråt, gråt och kramar! Ibland är det känslosamt intill det outhärdliga, särskilt när programledaren skall tvinga huvudpersonen att mellan snyftningarna tala om hur han eller hon "känner sig" eller "upplever situationen". Lite av en känslomässig våldtäkt, kan jag emellanåt tycka.

Men ändå, visst är det fascinerande och en smula berömvärt detta, att försöka sammanföra föräldrar och barn och syskon som dubbelmoralen, fattigdomen eller andra svårigheter har särat på. Och helt SPÅRLÖST försvinner ju de flesta människor inte ...

Ps: Jag tog mig faktiskt ett abonnemang på TV4-Play, för att kunna titta på alla sparade avsnitt av dessa program. Just nu finns många av de danska (som faktiskt är ännu bättre än de svenska) och engelska programmen tillgängliga.

Släktforskarnas årsbok 2014 är på gång. Fast det är mycket jobb kvar.

Sista dag för inlämning av manus är den 1 februari. Har du ett manus liggande i din dator så finns det alltså tid än att lämna in det. Läs mer om årsboken och vart du skickar ditt manus.

En hel del har redan kommit in, och det tackar jag för. Det är så intressant att läsa alla era olika berättelser.

Än är det mest texter om enskilda människor eller släkter som jag fått. Är du kunnig på något historiskt område eller inom något speciellt släktforskningsområde så finns det utrymme för artiklar om detta. Som exempel skråväsende, vad man åt till vardags i bondesamhället, sjukdomshistoria, vad man trodde på och överhetens makt, lagar som styrde folks liv och allt möjligt annat som berör livet förr. Men också släktforskningsmetodik. Till exempel om smedforskning, släktforskning i andra länder, nya digitaliserade arkiv, sjömansforskning, hur man gör för att hitta i bruksarkiv... Ja, det finns så mycket som vi släktforskare vill läsa om. Tror jag i alla fall.

b2ap3_thumbnail_arsbok.JPGJag har tittat en del på innehållet från tidigare år och vissa geografiska områden har varit mer förekommande än andra. Därför tar jag nu gärna emot texter med anknytning till Värmland, södra Norrland, Västergötland och Gotland.

Vi vill hitta nya skribenter och bredda författarskaran. Många olika röster ger större variation. Årsboken är till för alla.

För mig är det en ny utmaning att vara redaktör för årsboken, både spännande och intressant. Jag har aldrig haft ett sådant uppdrag tidigare, bara liknande i tidningsvärlden. Där har jag varit redaktör inom flera olika sammanhang i många år, och räknar med att den erfarenheten nu ska vara till hjälp i arbetet med årsboken.

Framför allt är det väldigt roligt att få arbeta med detta. Det finns så många bra skribenter och det är en glädje att få läsa vad ni skriver. Det hoppas jag att läsarna också ska tycka.

För oss släktforskare finns en mängd olika arkiv och handlingar att söka i. En del av dessa är välbekanta för släktforskare, men sedan finns det mer okända guldgruvor. Om man släktforskar i Skåne är Folklivsarkivet en stor tillgång, särskilt deras manuskriptarkiv är väl värt en stunds sökning. Folklivsarkivet skriver själv på sin hemsida att manuskriptarkivet "....innehåller traditionsuppteckningar, intervjuer och svaren på de frågelistor som Folklivsarkivet sänder till sina fasta meddelare. [...] Manuskriptarkivet är sökbart via vår webdatabas. För närvarande är registret uppdelat på två databaser som kompletterar varandra". Ofta innehåller de gamla manuskripten allmänna berättelser om till exempel midsommarfirande, vidskepelse, matlagning eller dagligt liv, men man kan hitta både förfäder och släktingar, om man har tur. 

Jag har själv hittat uppgifter om släktingar och förfäder, bland annat min farmors farmors mormors syssling, guldsmeden Anders Engelbrekt Flinkenberg (1832-1899) i Simrishamn. År 1941 fick Folklivsarkivets meddelare besvara en frågelista om stadstraditioner, och då var det flera av Simrishamns äldre invånare som drog sig till minnes den gamle guldsmeden. Typografen Mårtensson hade mest att berätta:

"Flinkenberg var en guldsmed som var mycket originell. Han bodde uppe vid Bommen vid muséet i ett litet hus. Det var en riktig enstöring. Han handlade aldrig hos handlarna här i sta'n utan gick ut på landsbygden bara han skulle köpa den ringaste sak. Varför? Jo, för att förtjäna högst 1 à 2 öre på affären. Om nätterna brukade han sitta och spela kort med sig själv. En kvast hade han klätt ut till käring och så satt han och gav kort och spelade ut. En man sådan som Flinkenberg kunde givetvis inte undgå pojkarnas hån. - A. R. Flinkenberg, stövlar och galoscher, skrek pojkarna när han kom lunkandes på gatan. Men då blev han arg. Jag minns en gång ett skrattretande intermezzo. Uppe vid slakteriet låg en ria, och en dag kom Flinkenberg gående nedanför. På taket av Bengtssons torkria satt en murare och lagade taket, och när han fick syn på Flinkenberg hov han upp sin stämma och gol. - A. R. Flinkenberg - stövlar och galoscher, s-t-ö-v-l-a-r o-c-h g-a-l-o-s-c-h-e-r. Flinkenberg såg sig rådvill omkring och slutligen upptäckte han syndaren på taket, men nere på marken kunde han ju inte göra något, så han fick smälta förtreten och luffade vidare. Alla retades med Flinkenberg. Då han dog hade han inga arvingar, varför hans egendom blev danaarv".

Fru Hanna Ehrnberg berättade vidare att "Flinkenberg var en stor grov man och svart", och fröken Matilda Josefina Bengtsson inflikade att "Vi glyttar sprang alltid efter honom". Portvakten Ola Jönsson berättade att "Jag bodde mitt emot honom. Han gick långa vägar bara för att köpa snus. Han var klädd i en lång bonjour". Detta är några exempel på de uppgifter man kan hitta i de för släktforskare mindre kända guldgruvorna - i detta fall i Folklivsarkivets manuskriptarkiv.

En epidemi härjar på mitt skrivbord, en epidemi som torde vara vanligt förekommande bland släktforskare. Jag kallar den för kopulerande papper.

Symptomen är enkla att identifiera: jag sätter mig ner vid datorn med en bunt med forskningsanteckningar som ska matas in i Disgen. Under inmatningen inser jag att jag inte har följt en person bakåt. Kanske finns hon redan i min dator? Nej, men jag har ju inte kollat upp hennes föräldrar! Så jag loggar in på AD Online, letar fram föräldrarna, konstaterar att inte heller de finns med i databasen och fortsätter att följa släktleden bakåt. Efter att ha börjat med ett dussin blandade släktforskningspapper sitter jag plötsligt med ett femtiotal fullklottrade nya papper. På något sätt lyckas anteckningarna på egen hand föröka sig.

Hur medicinerar man då mot denna åkomma?

Något riktigt verkningsfullt botemedel finns inte i dagsläget. Symptomen lindras dock genom fortsatt inmatning. Tyvärr är det oerhört vanligt att epidemin sätter ny fart när ytterligare personer kollas upp och nya släktled följs bakåt. Riktigt rörigt blir det förstås när i stort sett varenda individ som påträffas finns med någonstans i databasen. Då gäller det att vara koncentrerad medan personerna kopplas ihop och att inte stöna alltför högt medan högen av nerklottrade papper växer sig allt högre på skrivbordet…

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_dna-bild-liten.jpg

Hitta släktingar världen över och spåra släktens ursprung ända tillbaka till Afrika för 200 000 år sedan. Identifiera okända fäder eller hitta
spår av samer bland dina anor. Det och mycket annat är vad du kan göra med ett DNA-test för släktforskare! 

Jag som skriver detta heter Peter och är sedan tre år tillbaka helt såld på den nya tekniken och de möjligheter den ger oss släktforskare. I Rötterbloggen kommer jag framöver att berätta hur du som släktforskare kan använda DNA i sin forskning och hur du tolkar resultaten när du gjort ett DNA-test.

Nytt släktforskarverktyg

Det är fascinerande möjligheter som öppnar sig för oss släktforskare när vi nu kan börja nyttja hypermodern teknik för att hitta och pussla ihop de spår från vår släkt som finns lagrat i det DNA vi alla bär på. Precis som mikrofilmen och de skannade kyrkoarkiven revolutionerade släktforskningen i kyrkoarkiven gör nu DNA-revolutionen det möjligt att finna släktsamband som är omöjliga att hitta via traditionell släktforskning. Vi får samtidigt ett verktyg för att kontrollera om den traditionella släktforskningen är korrekt.

Nya släktingar

När du gör ett DNA-test för släktforskare, hittar du en mängd nya släktingar, som du tidigare inte hade en aning om. Släktingar som du inte hade kunnat hitta via traditionell släktforskning. Själv har jag fått kontakt med nya supertrevliga släktingar i USA, Polen, Kanada, Ryssland, Indien, Norge och Finland. Vi är inte så nära släkt, men då delar av vårt DNA är identiskt blir släktskapet känslomässigt nära.

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_Karta_new_relatives.png

Mina nya släktkontakter efter DNA-test

Jag har även hittat en mängd, tidigare okända, släktingar på närmare håll i Sverige och nästan varje vecka dyker det upp någon ny släkting. Det märks verkligen att DNA-släktforskningen växer lavinartat i Sverige och det finns nu ett stort antal svenska släktforskare som även blivit mycket aktiva DNA-släktforskare. På Facebook finns en grupp, DNA-anor, där vi är närmare 1000 släktforskare som dagligen för livliga diskussioner och utbyter information om släktingar och hur man bäst nyttjar den DNA-information som våra DNA-test givit oss.

Vi ÄR våra anor

Allt det DNA som vi bär i våra kroppar har vi ärvt från våra anfäder och anmödrar. Vissa delar av detta DNA har ärvts i princip oförändrat genom 1000-tals generationer. Med ett DNA-test kan du därför få reda på vad din anfader på raka fädernelinjen eller anmoder på raka mödernelinjen för många tusen år sedan bar på för DNA. Och tvärtom innebär det att när arkeologerna hittar lämningar av forntida människor och lyckas analysera deras DNA, så kan man se om de var våra släktingar!

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_H23-Skelett.jpg

Precis detta har hänt mig. För ett år sedan lyckades forskarna DNA-analysera ett 40-tal skelett som hittats i norra Tyskland. Och det visade sig att en av individerna, en kvinna, hade exakt samma DNA-typ som jag har – vi är alltså släkt! Och hon är 7000 år gammal! Det är en mäktig känsla, men jag måste nog skaffa mig ett större släktforskarprogram…

Slutet för arkivforskningen?

Innebär DNA-tekniken att det snart är slut med att söka svaren i arkiven och att läsa handlingar med gammal handstil för att hitta sin släkt? Nej, tvärtom! För att dra full nytta av DNA-informationen måste du ha en bra ”pappersforskning” i grunden. Men DNA är ett oerhört kraftfullt komplement till den traditionella släktforskningen. Och med hjälp av DNA kan du hitta släktsamband som inte går att hitta i de skriftliga källorna eller som ligger långt tillbaka i tiden innan vi har några andra källor.

DNA ger bara information om släktskap, det säger inget om hur dina anor levde, vad de gjorde eller hur de var som personer. Hur fascinerande DNA-släktforskningen än är, så finns det inget som matchar känslan av att sitta med ett flera hundra år gammalt dokument i handen och veta att min egen släkting hållit i det eller kanske till och med skrivit det. Eller att läsa en berättelse i en dombok som detaljerat beskriver vad min släkting gjort eller vad han sagt. Så framtidens släktforskning kommer att bygga på att vi nyttjar både arkiven och DNA-labben!

DNA-revolutionen har bara börjat och jag hoppas att så många släktforskare som möjligt vill vara med på den spännande resan mot framtiden! Jag ska försöka ge lite guidning på den resan och i framtida inlägg kommer jag här att skriva om bl a följande:

-Hur funkar DNA för släktforskning egentligen?

-Vilket test ska jag välja?

-Måste man gräva upp farfar för att få veta vad han hade för DNA?

-Fader okänd – hur kan DNA hjälpa mig?

-Vad får jag veta om släkten om jag gör ett DNA-test?

-Är det någon skillnad på DNA-test för kvinnor och män?

En sen kväll i juli 2009 föreslog maken att vi skulle försöka hitta hans farmor och farfar i kyrkböckerna. Han hade länge funderat på att släktforska, men aldrig kommit igång. Tidigare på våren hade vi flyttat till vår nuvarande bostad i Helgerum, huset intill där hans farmor och farfar bodde för hundra år sedan och där hans far var född. Givetvis hade vi pratat om det, att ta reda på mer. Det han visste var vad de hette, de flesta namnen på hans fars syskon och att de skulle ha kommit från Ryssby till Helgerum i Västrums socken. Men vilket Ryssby visste vi inte. Ryssby finns ju både i trakten av Kalmar och borta i västra delen av Småland.

Vi tog ett tretimmars abonnemang på Svar och blev sittande till långt efter midnatt.

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_Holgerfamilj.jpg

Min mans farmor och farfar med en del av sin stora familj. Fotot tror vi är från 1922 eller 1923. Den minste lille gossen är min svärfar Holger, född 1914 på Helgerum.

Det gick fort att hitta dem i kyrkboken och följa dem under alla flyttningar från 1890-talet och framåt. Och här såg vi att de kom från Ryssby i Kronobergs län, inflyttade 1892. Hur kom det sig att de hade en dräng och en piga med sig från Ryssby också? De var ju fattiga, det visste vi. Det tog en stund innan vi förstod att det var makens farmors syskon. Här fanns det alltså mer släkt att ta reda på.

En överraskning var också att min svärfar haft en liten bror som dog redan som fyraåring. Det hade vi aldrig hört talas om.

En liten stund innan de tre timmarna var till ända hade vi tagit oss till Ryssby husförhörslängd och hittat både farmor och farfar där. Sedan hann vi inte mer.

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_HflRyssby1891-95del1sid192.jpg

Från husförhörslängden i Ryssby AI:26 (1891-1895) sid 192 (bild från Svar). Axel Wilhelm Karlsson, Emilia Maria Carlsdotter och sonen Karl Gustaf lämnar Ryssby 1892 och flyttar till Västrums socken ute vid Östersjökusten söder om Västervik.

Det var där och då som jag blev fast. Jag minns den nästan euforiska känslan av att bläddra sig fram genom kyrkböckerna och hitta spåren av de här människorna på boksidorna. Numera känns det nästan gammalt och vant, men jag kan ändå ibland uppleva den där känslan igen när jag möts av något oväntat, eller lyckas hitta något jag länge letat efter. Det är det som är släktforskarens belöning.

Ett år senare fortsatte jag forskningen om denna släkt, men på egen hand. Maken har inte haft tid utan överlämnat det till mig. Men det var han som fick mig att börja.

Nu har jag släktforskat nästan oavbrutet sedan 2010. Så känns det i alla fall. Det går nog inte en dag utan att jag åtminstone funderar på något släktforskningsrelaterat. Något jag själv håller på med, något problem som någon annan ställts inför, en text till vår medlemstidning, planering av en kurs eller ett föredrag, min egen släkt etcetera.

För två år sedan lämnade jag ett fast jobb på lokaltidningen för att bli frilans och skriva böcker, och för att få tid att ägna mig mer åt släktforskning än vad jag hann när jag arbetade heltid. Det var rätt beslut, det känner jag fortfarande. För släktforskningen är så himla roligt. Och det spelar ingen roll om det är min egen släkt jag forskar om, eller någon annans, det är lika roligt.

I höstas hände det... I ett gammalt fotoalbum från 1800-talet återfanns ovanstående carte-de-visite från 1863, föreställande Gustav Bergström, född 1828 i Slöta utanför Falköping. Fotografiet var taget i Havanna på Kuba, och på baksidan hade han själv skrivit följande ord: Maquinista de la Real Armada Espanjola [Maskinist vid Spanska flottan]. Gustav Bergström hade utvandrat 1852 tillsammans med min egen morfars far, de var kusiner, och hamnat i Philadelphia. Familjelegenden, som jag fick ta del av i början av 1970-talet, visste berätta att Gustav skulle ha "gift sig med en katolik" samt "avlidit i en olycka på Kuba på 1870-talet". Jag har i över 40 år försökt och misslyckats med att återfinna denne mytomspunne släkting. Släktforskning på Kuba har alltid förefallit mig vara ett hopplöst projekt och de desperata försök jag genom åren har gjort, har inte givit någonting ...

Efter att ha publicerat denna porträttbild på Facebook, hörde en avlägsen släkting av sig och berättade att han hade ett gammalt brev, författat av Gustav Bergström i Havanna redan 1861 och sänt till hans storebror utanför Skara. I brevet framgår det att han under tiden i USA friserat sitt namn till GUS BORGSTREEM - och verkligen att jag sedan hittar en "G Borgstreem" i New Orleans adresskalender för år 1861 (uppgifter från 1860). 

Genealogiskt "hög" av dessa oväntade framgångar, kan numera inget stoppa mig. Här har googlats fram både Riksarkiv och Stadsarkiv i Havanna samt diverse olika bibliotek, föreningar och privatpersoner på Kuba samt bland Kuba-ättlingar i Florida. Min dator går varm - något av alla dessa försök borde väl så småningom generera lite nya, fräscha uppgifter. I dag kom det faktiskt ett mail från ett företag på Kuba som åtar sig släktforskningsuppdrag, och jag tror att jag nappar. Tänk om Gustav efterlämnade barn och barnbarn? Tänk om det går omkring ett gäng bryllingar på Kuba? I så fall kan jag inte motstå en resa till Karibien ...

Fidel, here I come!

[fortsättning följer .... hoppas jag]